::Bellabus::
-- Bilder -- Rasfakta -- Rasstandard -- Mentaltest -- Sjukdomen --
Namn: Bella
Född: 1999.03.28
Ras: Schäfer
Tycker om: Bada, snö och massor av godis
Avskyr: Fulla människor
Hennes tidigare (ej uppfödaren) ägare misshandlade henne väldigt mycket med tidningar, sparkar och slag. Uppfödaren fick tillbaka henne vid 4 månaders ålder.
När vårat lilla hjärta kom till oss så var hon en väldigt rädd och reserverad tjej. Morrade och visade tänderna åt det mesta. Idag är hon en väldigt lugn och harmonisk tjej som älskar allt och alla.
Hon är en mycket omtyckt tjej här i Norsborg och de flesta
vet vem hon är. Går ihop med de flesta hundar, stora som små.
Bella är en tjej som älskar att leka och försöker få igång varenda hund :)
Bellas intressen är att bada i havet, det bara älskar hon.
Känner hon vittringen av vatten, ja då är det kört...NOLL KOLL...:)
Hon är i vattnet fortare än ögat. Pinnar och bollar är också ett stort intresse.
När Bella var 1 år gammal så röntgade vi hennes höfter, vi visste att hon hade fel men det vi inte visste var hur mycket. Resultatet visade att hon hade E höfter på båda höfterna. Jag tog direkt kontakt med Ulltuna (Uppsala djursjukhus)
och fick en tid månade efter till Ole Frykman. En man som är specialiserad på just höftfel. Tiden dit var nog det längsta
jag varit med om.
Jag grät varje dag, varje minut, jag vart bergsäker på att han skulle säga att
det var lika bra att avliva henne, så att hon slapp lida. Fast jag visste att
hon hade inte ont, visade inga tecken på att hon hade problem, så fanns tankarna
där hela tiden. Min lilla prinsessa, vad skulle jag göra utan henne...
När dagen väl var framme att åka till Ulltuna så hade jag så ont i magen, jag
var sååå nervös. Ole Frykman var en enormt trevlig man som verkligen förklarade
och beskrev allt om höftledsfel.
Han talade om att när han såg plåtarna som hade skickats till honom så trodde
han att det inte var så mycket att göra
mer än att avliva men ack så fel han
hade. Enligt honom så hade han inte sett på maken, hon rörde sig jättefint och
han slet och drog i hennes bakben utav bara f*n men inga tecken överhuvudtaget
på smärta. Han trodde hon skulle leva
sitt fulla liv och att hon var "klinisk
frisk". Så önskade han mig även lycka till med Bella :-) När jag åkte därifrån
så hade stenen från hjärtat släppt och ingen var lyckligare än jag.
Jag vet att man inte ska kasta pinnar och bollar till hundar som har höftfel men
jag ser det hellre att hon får vara hund
och göra det hon älskar och kanske leva
något år kortare än att inte få göra någonting alls resten av sitt liv och detta
har tydligen bara stärkt henne för hon har inga som helst symtom till att lida.
Och idag är hon snart 9 år gammal och piggare
än någonsin. Det är en fröjd att
se henne.